I haste my steps towards my red brick castle, catch my breath in anticipation; sitting down before I even shed my coat. Heart beating in a new way. I open the lid of Pandora’s Musical Box. Suddenly beauty rises from the movements of my fingers, I choke, and I know yet too little to even try to make it make sense. I play playfully, trying out new movements with dancing fingertips. Opening that black mysterical lid last night was an ephiphany that hasn’t faded.
Sure, I’ve sat behind a piano before but it never made any sense. I recently discovered what to do with my left hand, how to methodically let it press down three ivories at a time, allowing the right hand to jump and skip and be dramatic and tender and soft and outrageous. I love the sound, the present moment as the notes rise and circle up towards the high celing in my church. The formal steadiness of the left hand, seducing the right hand into melodies never heard before.
I have no clue how one plays the piano. But I know I love doing it. I will never stop.
Dancing Sister said,
July 10, 2009 at 12:14 am
Du upphör aldrig att förvåna!!!
Vilken skön & kär nyfunnen lycka <3
tinktuura - Adelsdamen själv said,
July 10, 2009 at 10:52 am
Det här e helt hysteriskt!!! Jag smiter hela tiden ner till kyrksalen för att spela tom. före frukost. Jag har svårt o somna på kvällen för tonerna är inte i mina öron/huvud utan de vibrerar i mina armar och fingrar… så jag ligger och tänker på att spela piano istället för att sova.
Sucka mitt hjärta… och bliv allt mer fyllt. Jag har aldrig fattat förr, men nu är pianot plötsligt det mest logiska instrument som finns. Jag vet att pappa lärde sig själv via matematiskt tänkande men jag tänkte inte att valo syttyisi tällättis för mig också.
stf said,
July 16, 2009 at 11:45 pm
beautiful writing dear one … especially the first paragraph. For the glory of God and a lotof fun in the finding new notes and melodies … bless you xx